Efter den här och förra veckan kan jag konstatera följande: jag är ledsen över nånting.

Lät ju fett konstigt kan man tycka, är inte jag ledsen hela tiden? Alltså svar nej faktiskt, för det är inte depression jag lider av liksom. Det här är ju jävligt synd, för jag får höra att jag klassas som en bortskämd typ.

"Det går ju så bra för dig nu, men du är missnöjd hela tiden. Vad är det du vill ha?"

Ja fan det vet jag inte. Men varje kväll vill jag inte finnas till för ett tag. Jag önskar att ingen kände till mig. Men jag vet att det går över, snart igen går jag och lägger mig nöjd. Då lägger jag mig på rygg med med upp-med-händerna-positionen och somnar på studs, inga bekymmer i världen. För visst fan är det sniskan man ligger på när är lite bekymrad?



Inlägget kan beskrivas med glasögonen från Urban Outfitters.

Laserbehandlas mot hallucinationer, i allmänhet täntke jag att ni inte kände till det.
Känns inte som att det kommer nån vart framåt, men idag fortsätter vi.

Enligt Doktor Proktors ordination skulle jag laktosfasta i en månad för att se om jag var allgerisk. Det var jag inte. Inte gluten heller, som vi testade för två år sen.

Lik förbaskat mår jag så konstigt ändå på sommaren. Hela kroppen sätts i obalans när det blir varmt. Vad är felet?

I vanlig ordning blir det nu avföringsprov, efter massa såna här saker på armar och hals. Den här gången ett nytt typ av bajstest - jag skall applicera tejp i rektum. Sen en liten kameraslang kanske. Hur kul låter inte det???! FATTAR NI ATT JAG INTE GILLAR SOMMARN



och så skall jag ju alltid blöda i en vecka efter det gått hål på mig. Så det blir ju massa plåster.  Kostar. Fast brukar tatta.

Efter att ha hängt på rummet och ritat(=pluggat) och kollat på TV stod hjärtat stilla i en liten men förjävligt smärtsam stund.

Jag skulle rätta till armbandsuret och får då se kraftigt röda märken på vänster arm, precis intill klockan. HELVETE, neeej, inte fan har jag lyckats göra det här i sömnen OCKSÅ???

Räknade blankt med att jag hade skurit mig, men jag gick på mitt schizos dumma jävla skämt. När jag var en annan människa (för det är jag ju helt plötsligt, därför dessa nyktra minnesluckor om dagarna) hade jag kladdat av ketchup där för att jag inte hittade en servett.

Fan inte okej att skämta så. Dumt.

PS. Ketchup smakar inte gott så här torkat

Skulle bli så jäkla glad om du läste alltihop.

Inom kort lättar jag mitt hjärta och talar om vad det är jag sysselsätter mig med, det som åstadkommer enorma känslor. Men nu är inte tillfälle.

Jag går hem från centrum strax efter tolvslaget, mitt på ljusa dan. Det är så jäkla fridfullt och vackert. Hade det varit en annan promenad med en smärtfri start på dagen hade jag tänkt att jag kommer sakna snön. Nu tänkte jag inte på snön alls. I kanske en kvart hade jag traskat på innan jag beslöt mig för att gråta nu istället för att vänta till ett varmt täcke som enda tröst.

Jag borde inte blivit så pass uppgiven att jag var ledsen hela dagen ut, så till den grad att jag inte pratade med någon hemma, eller ens lämnade rummet för att gå på toaletten. Jag borde ha gråtit klart innan jag kom hem, det var ändå en lång promenad. Faktum kvarstår dock att promenader är en meditation i sig. Vilka tankar som helst kan komma, och det är inte förvånansvärt att döden hälsar på och lämnar lite gamla saker, när man väl har öppnat tårkanalerna.

Jag gråter fortfarande när jag kommer in på rummet och sakta faller ned på knä. Ansiktet är grimaserat men än så länge är allt som vanligt - tills något plötsligt anfaller mig. Något som aldrig varit inne i huset där jag bor. Känslan att vara jagad, och rädslan som kommer därtill. Jag har aldrig varit rädd när jag varit hemma, fram till den här dagen.

Vad var jag rädd för? Framtiden? Nej. Inget abstrakt. För mig var det konkreta varelser och skeenden som skedde omkring mig. Föremål rörde på sig. När jag tittade åt ett håll syntes där något som precis försvann bakom hörnet. Jag grät så mycket. Trots min vilja att vara tyst, och då känna att de inte kan identifiera var jag befinner mig, släppte jag ändå fram små skrämda ljud ur munnen samtidigt som tårarna rann tystlåtet. Ljuden var kvävda rop. Mamma. Pappa. Jag är rädd.

När jag förflyttade mig i huset höll jag mig in till väggen, utan någon medveten tanke om att det är säkrare så. Vart jag än gick kände jag blickar, andedräkter, rop. Jag ville spänna av och inse att det här inte är på riktigt. Men för mig där och då var det så verkligt. Jag låste in mig på rummet och höll örat mot dörren. Jag höll andan och lyssnade hur långt bort faran var.

---

Sedan jag började med medicinintaget har jag aldrig hallucinerat så här mycket. Jag vet inte om jag skall tala om det med någon på psykiatrin. Mina föräldrar tror att jag är ett medium. Jag, jag tror att nånting är på väg att hända.