Skulle bli så jäkla glad om du läste alltihop.

Inom kort lättar jag mitt hjärta och talar om vad det är jag sysselsätter mig med, det som åstadkommer enorma känslor. Men nu är inte tillfälle.

Jag går hem från centrum strax efter tolvslaget, mitt på ljusa dan. Det är så jäkla fridfullt och vackert. Hade det varit en annan promenad med en smärtfri start på dagen hade jag tänkt att jag kommer sakna snön. Nu tänkte jag inte på snön alls. I kanske en kvart hade jag traskat på innan jag beslöt mig för att gråta nu istället för att vänta till ett varmt täcke som enda tröst.

Jag borde inte blivit så pass uppgiven att jag var ledsen hela dagen ut, så till den grad att jag inte pratade med någon hemma, eller ens lämnade rummet för att gå på toaletten. Jag borde ha gråtit klart innan jag kom hem, det var ändå en lång promenad. Faktum kvarstår dock att promenader är en meditation i sig. Vilka tankar som helst kan komma, och det är inte förvånansvärt att döden hälsar på och lämnar lite gamla saker, när man väl har öppnat tårkanalerna.

Jag gråter fortfarande när jag kommer in på rummet och sakta faller ned på knä. Ansiktet är grimaserat men än så länge är allt som vanligt - tills något plötsligt anfaller mig. Något som aldrig varit inne i huset där jag bor. Känslan att vara jagad, och rädslan som kommer därtill. Jag har aldrig varit rädd när jag varit hemma, fram till den här dagen.

Vad var jag rädd för? Framtiden? Nej. Inget abstrakt. För mig var det konkreta varelser och skeenden som skedde omkring mig. Föremål rörde på sig. När jag tittade åt ett håll syntes där något som precis försvann bakom hörnet. Jag grät så mycket. Trots min vilja att vara tyst, och då känna att de inte kan identifiera var jag befinner mig, släppte jag ändå fram små skrämda ljud ur munnen samtidigt som tårarna rann tystlåtet. Ljuden var kvävda rop. Mamma. Pappa. Jag är rädd.

När jag förflyttade mig i huset höll jag mig in till väggen, utan någon medveten tanke om att det är säkrare så. Vart jag än gick kände jag blickar, andedräkter, rop. Jag ville spänna av och inse att det här inte är på riktigt. Men för mig där och då var det så verkligt. Jag låste in mig på rummet och höll örat mot dörren. Jag höll andan och lyssnade hur långt bort faran var.

---

Sedan jag började med medicinintaget har jag aldrig hallucinerat så här mycket. Jag vet inte om jag skall tala om det med någon på psykiatrin. Mina föräldrar tror att jag är ett medium. Jag, jag tror att nånting är på väg att hända.